Otilia vaknade snyftandes till. Hon s?g sig snabbt omkring i halvdunklet. Simon l?g med ryggen mot henne och sov djupt. Hon satte handen f?r munnen f?r att d?mpa snyftningarna. Hur kunde det ha varit en dr?m? Det var ju s? verkligt. Men Simon skulle inte skada henne. Hon visste att det var om?jligt. Hon bl?ste ut luften mellan fingrarna och betraktade honom. Ingen kniv, inget hat. Bara hennes varma, ?lskade Simon. Hon str?ckte ut handen f?r att r?ra vid honom, men stannade till precis ovanf?r hans axel. Han f?rtj?nade att sova. Hon log av v?rmen fr?n hans hud. Nej, han skulle aldrig skada henne. Lukten av s?mn l?g tung under t?cket och hon ville dra sig n?rmare honom, krama om honom och inte sl?ppa taget. Men hon visste att hon inte kunde somna om. Dr?mmen hade gjort henne klarvaken. Hon tog upp mobilen, kollade p? klockan och svor tyst f?r sig sj?lv. Om hon skyndade sig skulle hon hinna i tid till jobbet. Kanske.

  Trots att hon bara f?tt tre timmars s?mn hade hon ganska mycket energi. F?rhoppningsvis skulle hon kunna fylla p? dep?n med kaffe och klara sig resten av dagen. Hon skulle inte kunna dricka en hel kopp n?r hon var s? h?r sen, men hon kunde s?kert smita in i k?ket d? och d? och dricka. Karin skulle inte s?ga n?got om det. Otilia suckade och kl?dde p? sig s? tyst hon kunde. Hon stannade till i d?rr?ppningen och s?g en sista g?ng p? Simon innan hon l?ngsamt st?ngde d?rren bakom sig.

  Otilia halvsprang ner f?r backen. Hon hade en minut p? sig att st?mpla in, annars skulle hon f? sk?ll av chefen. Hon saktade in p? stegen och ?ppnade d?rren med ett ryck n?r hon kom upp p? bron och rusade in. I farten r?kade hon n?stan knuffa omkull Monica.

  “S?, Otilia. Sen idag. H?nder det ofta?”

  Otilia sprang vidare och satte ner kortet i st?mplingsmaskinen s? snabbt hon kunde. Precis p? minuten. Direkt efter henne kom Monica som snappade till sig kortet. Hon fnyste till n?r hon s?g tiden, men avstod fr?n att s?ga n?got. Ist?llet sm?llde hon ner kortet i plasth?llaren bredvid och gick tillbaka in i leksalen. Otilia log skadeglatt och fortsatte efter henne in i k?ket. Karin satt vid bordet med dagisalmanackan uppslagen framf?r sig.

  “Det ?r fem barn sjukanm?lda, de andra har vi inte h?rt n?got fr?n.” Karins finger f?ljde den linjerade sidan med dagisbarnens namn och anteckningar f?r dagen.

  “Jag ska f?rs?ka ta tag i det tills n?r jag egentligen b?rjar”, fn?s Monica, som att det var helt och h?llet Karins fel att f?r?ldrarna inte ringt in. “Det k?nns som att jag ?r den enda som jobbar h?r ?nd?. Men jag g?r det inte f?re klockan tio. D? ska jag iv?g och f?rga h?ret.”

  Karin tog ingen notis om henne utan viftade med handen som i ett halvt hejd?, halvt jag-bryr-mig-inte som fick Otilia att le och Monica att se f?rol?mpad ut. Rodnaden steg upp f?r hennes kinder.

  “Jaha. ?r det s? man s?ger hejd?? Jag trodde man sa ‘?h, vad kul. Jag hoppas att du har en bra dag.’ Och jag t?nker faktiskt f?rga h?ret en annan f?rg idag, s? det hade ju varit trevligt om du fr?gade om det ocks?. Vanlig vett och etikett.”

  Karin h?jde ett ?gonbryn mot henne och vinkade brett. “Ha. En. Trevlig. Dag.”

  Ist?llet f?r att bli glad fn?s Monica bara och v?nde sig om till Otilia. “Har inte du b?rjat jobba ?n? Det ?r v?l dags nu? S?, t?nker du fr?ga om min dag? ?nska att jag har trevligt?”

  “Ha det s? trevligt, Monica. Du kommer s?kert att bli j?ttefin i h?ret”, sade Otilia och klistrade p? ett s? s?tsliskigt leende hon kunde. Monica fn?s igen, men hon hade blivit n?jd av svaret. N?r d?rren sv?ngde igen bakom henne pekade Otilia finger mot hennes h?ll. Karin h?ll handen f?r munnen i ett f?rs?k att inte brista ut i skratt.

  “Kan du inte g?ra det d?r mot hennes ansikte n?sta g?ng?”

  “Vill, men jag beh?ver ett jobb. F?r dig ?r det nog l?ttare, du g?r f?r mycket av hennes jobb f?r att hon ska kunna hota dig.”

  “?h, l?gg av. Hon beh?ver dig med. Vi tv? ?r de enda som kommer till jobbet regelbundet trots allt. Extringarna r?knas inte.”

  “Haha. Okej, n?sta g?ng ska jag v?l f?rs?ka. Men varf?r var hon h?r?”

  “P? grund av hur m?nga familjer som inte ringde in f?rra veckan eller i helgen om de kommer tillbaka idag eller inte.”

  “Tror du verkligen att hon kommer f?rs?ka f? tag p? dem?”

  “Ja, det tror jag. I alla fall ett samtal per familj. Hon sk?ter sitt jobb, fast jag g?r den st?rre delen, det har du r?tt i.”

  “Jag s?tter p? lite kaffe. Tror du att hon kommer tillbaka?”

  “Absolut inte. Jag beh?vde n?stan tvinga henne att komma hit f?r att prata om det.”

  Det f?rsta barnet l?mnades n?r Otilia precis kn?ppt p? kaffebryggaren. D? hade dagen ?ntligen b?rjat ordentligt. Otilia kunde inte sl?ppa tanken p? blicken hon f?tt fr?n Simon i dr?mmen, men gjorde allt f?r att slippa t?nka p? det. P? samlingen var det bara sjutton barn av tjugosju. Det var v?ldigt udda att s? m?nga var borta om de inte var sjukanm?lda, men det hade h?nt vid enstaka tillf?llen med massutbrott av n?gon sjuka. De h?ll h?nder och sj?ng ramsor och rim innan barnen blev iv?gsl?ppta att leka. Otilia satte sig f?r att g?ra n?gra mindre uppgifter med de lite ?ldre barnen medan Karin gick och pratade med Marie, vikarien som precis kommit. Tre personal idag igen. Hon ?nskade att de kunde ringa in Nina, men hon hade fortfarande haft djupa, m?rka ringar under ?gonen n?r hon l?mnade av Fredrik, s? hon hade f?rmodligen nog som det var hemma. Fredriks f?r?ldrar skulle komma hem om en vecka, och det var n?stan inte snabbt nog.

  Otilia hj?lpte till med de sista tv? matematiska uppgifterna innan hon kom ih?g vad hon skulle prata med Karin om. Hon l?mnade barnen under uppsikt av Marie och gick in i k?ket. Karin stod vid diskhon och skar upp k?ttf?rslimpan de skulle ha till lunch. Ugnen surrade och utstr?lade v?rme.

  “Karin? Jag ?r orolig f?r Leja.”

  Karin stoppade r?relsen av kniven och v?nde sig om. Minnet av Simon flashade f?rbi och Otilia blev pl?tsligt kall.

  “Varf?r d?? Har det h?nt n?got?”

  Otilia blinkade snabbt f?r att komma ur k?nslan. “Ja… ja. Jag tror att hon inte har det s? bra hemma.”

  “Har hon sagt det?”

  “Inte ordagrannt, men hon bad mig om att vara hennes mamma ist?llet och att hon skulle f? f?lja med mig hem.”

  Karin suckade och fortsatte sk?ra tunna, fasta bitar. “Som att vi inte hade nog att g?ra, eller hur?”

  Otilia svarade inte. Hon log bara medlidsamt mot henne.

  “Jag ska ta upp det med Monica s? f?r hon bed?ma om vi ska kontakta socialen.”

  “Sk?nt att ha det sagt.”

  “Du menar att det inte var nu hon sade det?”

  “N?, i fredags.”

  “Att du inte sade det d??”

  “Men du rusade iv?g och Monica hade samling…”

  “S? det var det du ville prata om?”

  “Ja.”

  “Jaja, det ?r som det ?r. Jag kanske ska ringa Monica nu ?nd?.”

  “Om du g?r det kommer hon m?rda dig. Leja ?r ?nd? den som alltid blir h?mtad sist.”

  Karin begrundade det medan hon stoppade in k?ttf?rslimpan i ugnen. “Ja, det har du ju r?tt i.”

  Klockan var elva n?r de ?tit lunch och de minsta barnen fick l?gga sig i sovsalen. Karin satt med dem i rummet medan Otilia och Marie s?g efter de lite st?rre barnen. Otilia gick fram till Fredrik som satt halvsovande p? golvet f?r att f?lja honom till sovsalen. Hon str?ckte ut handen f?r att r?ra vid honom, men hennes hand hittade ingenting. Han var borta. Ingen annan verkade m?rka n?got. Otilia hostade chockat till, men om det var samma sak som h?nt f?rut s? skulle han ha dykt upp nu. Hon s?g i syne. Hon skulle blunda och r?kna till tre. D? skulle han vara d?r, och det betydde att hon sett i syne. Det var inte p? riktigt, det hade inte h?nt. Otilia k?nde paniken smyga sig p? som en rysning genom h?rbotten samtidigt som r?knade tyst f?r sig sj?lv. Tre sekunder. Hon ?ppnade ?gonen. Fredrik var fortfarande borta. Fem sekunder. Han kom tillbaka. Otilias ben vek sig under henne utan att hon kunde g?ra n?got ?t det. Hon satt pl?tsligt ner p? golvet och k?nde hur luften inte ville dras ner i lungorna. Det var om?jligt f?r en m?nniska att g?ra s?nt. Det fanns ju inte p? riktigt. Det var ett sk?mt. N?gon sk?mtade med henne. Men… det kunde inte st?mma. Hon hade ju sett det f?rut. Men d? hade hon sett i syne. Det hade inte h?nt. Det h?nde inte och hade aldrig h?nt. ?verarbetad. ?verarbetad och tr?tt. Hon f?ljde Fredriks r?relser med blicken. S?mnigheten fanns inte kvar l?ngre och han reste sig upp f?r att g? till Sebastian. Otilia tog ett djupt andetag och st?llde sig upp igen. Vad var det som h?nde egentligen? Var det bara hon som hade sett det? Marie kom fram till Otilia och drog henne i armen bort till ett h?rn. Vikariens ansikte var vitt och hon m?ste fukta l?pparna flera g?nger innan hon kunde tala.

  “Du ser den d?r flickan?”

  “Leja?” Otilia f?rs?kte g?ra r?sten stadigare. “Ja, vad ?r det med henne?”

  “Du kommer inte att tro det, men…” Kvinnan bet sig i l?ppen. “Hon f?rsvann nyss.”

  Otilia stirrade p? henne. Hon lj?g. Hon m?ste ljuga. Det fanns inget annat som skulle duga som f?rklaring. Men Maries flackande blick och vita ansikte fick henne att tvivla. Kanske var hon inte galen i alla fall. Men hur var det m?jligt? Om Otilia hade sett det, och Marie hade sett det, betydde det att det verkligen hade h?nt? Sedan nickade hon. Marie andades ut.

  “D-du tror mig?”

  “Fredrik f?rsvann han med”, sade Otilia svagt. “Och n?gra andra f?rra veckan. Men d? kom de tillbaka p? en sekund.”

  B?da ryckte till n?r hopprepet f?ll ner p? golvet. De tv? barnen som lekt med det var f?rsvunna. Otilia blev lika skr?md som f?rra g?ngen, ?nd? r?knade hon h?gt. Precis n?r hon sade ordet “fem” kom de tillbaka. Marie stirrade p? Otilia och f?ll sedan i en h?g p? golvet, avsvimmad. Otilia stod tyst och stirrade p? flickorna i en evighet. Trots att Otilia undvek att se p? Marie s?g hon i periferin att hon vaknade upp och st?dde haldflatorna mot sina kinder. Det redan vita ansiktet hade bleknat om?jligt mycket mer och hon klappade kinderna h?rt.

  “Vad tror du att det betyder?” fr?gade Otilia n?stan oh?rbart, och mer riktat till sig sj?lv ?n n?gon annan. Hon kunde inte f? r?sten att sluta darra.

  Marie skakade bara p? huvudet. Otilia hade precis hj?lpt henne upp n?r hon h?rde ett av barnen fl?mta till. Hon v?nde sig snabbt mot ljudet. Fredrik hade tagit strypgrepp p? Sebastian. De b?da fem?ringarna k?mpade. Den ena f?r att skada, den andra f?r att komma loss. Det tog flera sekunder f?r Otilia att notera att det ens hade skett. Hon tog tag i vikariens arm och drog henne med sig. Sebastian b?rjade bli bl? i ansiktet n?r de kom fram till dem. Otilia tog tag i Fredriks h?nder och b?nde bort dem fr?n Sebastians hals. R?da fingeravtryck syntes tydligt p? det tunna skinnet. Marie stod bara stirrandes rakt fram. Sebastian gr?t hejdl?st och Fredrik k?mpade f?r att komma loss ur Otilias grepp. ?nd? m?ste hon sl?ppa honom n?r en tre?ring drog henne i armen och pekade bort?t flickorna som precis f?rsvunnit och kommit tillbaka. Den ena flickan hade hopprepet i handen och drog i det med all kraft hon kunde f?r att en annan flicka skulle strypas av repet. Den andra flickan slog s? m?nga och h?rda slag hon kunde p? en ihopkurad tre?ring. Huvudet snurrade. Hon visste inte vad hon skulle g?ra.

  Love what you're reading? Discover and support the author on the platform they originally published on.

  “KARIN! KARIIIN!”

  Marie fick helt enkelt h?lla fast Fredrik. Tr?standet fick v?nta. Hon tryckte pojken mot vikarien som tog emot honom efter att Otilia upprepade g?nger sagt ?t henne att sk?rpa sig.

  “KARIN!”

  Karin var r?d i ansiktet och hade h?rt sammanpressade l?ppar n?r hon kom ut ifr?n sovsalen.

  “Otilia, ge dig! Barnen f?rs?ker…” Hon stannade till mitt i ett steg och f?rde handen ?ver munnen. “?h herregud.”

  Karin stod som f?rlamad och s?g fr?n Fredrik, som k?mpade med all kraft att ta sig ur vikariens armar, till flickan med hopprepet och vidare till flickan som slog tre?ringen.

  “Karin, hj?lp oss!” Otilia b?nde loss flickans fingrar fr?n hopprepet och h?ll fast henne.

  ?ntligen reagerade hon. Hon tog flera l?nga steg och lyfte upp den vilt sprattlande flickan fr?n den gr?tande tre?ringen. Den tjocka plastlinan lossnade fr?n den strypta flickans hals. Hon hostade svagt med t?rar rinnande ner f?r hennes kinder.

  “Vad g?r vi? ?h, herregud, vad g?r vi?” Karin b?rjade gr?ta tillsammans med Marie.

  “Monica kommer snart. Karin, du ?r stark. Starkare ?n n?gon av oss. Du m?ste h?lla i henne, kan du det?”

  Otilia sj?lv k?nde gr?ten komma men hon tvingade undan den. N?got inom henne sade henne att hon m?ste h?lla sig lugn, och p? n?got s?tt gick det l?ttare n?r de andra stred med sin egen panik. Trots att Karin redan hade fullt upp med den sprattlande flickan gav Otilia flickan med hopprepet till henne och hoppades att hon skulle klara av det. Karin nickade och kastade med huvudet mot k?ket medan hon f?rs?kte ducka f?r flickornas h?nder.

  “Jag ska ringa deras f?r?ldrar.”

  Otilias fingrar k?ndes bed?vade n?r hon v?nde arken i kontaktboken. Hon ringde Nina f?rst. Hon visste att hon skulle kunna komma inom n?gra minuter. Hennes h?ghus var synligt fr?n f?rskolans lekplats. Otilia bad om att hon inte befann sig f?r l?ngt bort. Egentligen ville Nina ha pojken hemma hos sig hela tiden, men hon visste att det var b?st att l?mna honom p? dagis. De s?gs v?ldigt ofta ?nd?. S? om hon hade ?kt-

  “Hej, det ?r Nina?”

  “Hej Nina, det ?r Otilia. Vi har en n?dsituation-”

  “Jaha, heeej Otilia. Vill ni att jag hoppar in och-”

  “Nina, du m?ste komma och h?mta upp Fredrik. Det har h?nt n?got.”

  Tystnad i luren.

  “?r han skadad?”

  “Nej, men-”

  “Jag kommer p? en g?ng.”

  Det tutade bara i luren en g?ng innan Otilia lade p? och knappade in n?sta nummer. Efter ett flertal f?rs?k fick hon tag i b?da flickornas f?r?ldrar. De skulle komma s? fort som m?jligt. Hon f?rs?kte n? Lejas mamma med, men efter flera misslyckade samtal gav hon upp. N?r Otilia lagt p? luren skyndade hon sig in i rummet. Fredrik och de b?da flickorna f?rs?kte fortfarande komma loss, men hade b?rjat tr?ttna. Otilia granskade rummet f?r att f?rs?ka f? syn p? Leja. Karin hade flera rivs?r i ansiktet men h?ll fortfarande de tv? flickorna intill sig. Otilia gick snabbt fram till henne och lyfte upp Leja som precis h?ll p? att f?rs?ka bita henne i benet. D?rren ?ppnades. Nina stirrade misstroget p? scenen som utspelade sig framf?r dem. V?skan sl?pptes fr?n hennes slappa hand.

  “Nina, bra att du… ?r h?r!” Otilia k?mpade fram orden samtidigt som hon f?rs?kte h?lla fast Leja. “Ta Fredrik ?r du sn?ll!”

  Nina svarade inte. Hon s?g fr?n Otilia och Karin till den k?mpande vikarien.

  “NINA!” r?t Otilia.

  Nina ryckte till, och skyndade sedan fram till sitt barnbarn. Marie sl?ppte honom l?ttat n?r hon tog Fredrik i famnen. Han lugnade sig inte det minsta. Ist?llet s?g han med ?ppen avsky p? henne och rev henne i ansiktet f?r att komma loss. Hon fl?mtade h?pet till.

  “Fredrik, sluta. Fredrik!” Nina h?ll honom h?rt mot henne, men han gjorde ett nytt utfall. Risporna efter hans sm? naglar l?mnade l?nga rivs?r p? hennes ansikte. Han lyckades k?mpa sig ur hennes famn och kastade sig mot Sebastian igen med raseri i blicken. Sebastian sparkade sig sj?lv bort efter golvet och det var allt som kr?vdes f?r att Nina skulle hinna reagera. Marie hade tagit en av de b?da flickorna Karin k?mpade med. Sedan gjorde Nina n?got Otilia aldrig trodde att den m?nniskan skulle g?ra. Hon tog Fredrik i ett h?rt grepp och st?ngde in honom p? toaletten. Hon barrikaderade d?rren med en leksakskista i tr?. Otilia stirrade h?pet p? henne och st?ngde snabbt munnen n?r hon ins?g att hon gapade.

  “Otilia, vad sjutt- vad ?r det som p?g?r?” Nina s?g fr?n barnen som personalstyrkan h?ll i famnen till barnen som satt eller l?g ihopkrupna och r?dda p? golvet. Vissa av dem hade b?rjat gr?ta och m?nga av dem skrek. “Har du ringt ambulansen? Har du ringt deras f?r?ldrar?”

  Otilia ?ppnade munnen f?r att svara n?r hon fick en spark i br?stet av Leja och tappade andan. Hon visste inte hur, men hon lyckades h?lla kvar Leja hos sig.

  “Vi… vet inte vad… som h?nt”, pustade Otilia medan hon k?mpade f?r att f? in luft.

  “Otilia har ringt till de h?r barnens f?r?ldrar. L?ngre ?n s? har vi inte kommit” fortsatte Karin. Marie sade inget. Hon hade precis f?tt en liten knytn?ve under hakan och verkade ha fullt upp med att h?lla flickans r?relser under kontroll.

  “Men…det ?r ju inte enligt protokoll! Ni m?ste ju ringa-”

  “Nina, ser det ut som att vi har n?got val?” Karin duckade bak?t. Trots att naglarna var kortklippta p? flickan hade de redan skrapat flera s?r i hennes ansikte. Karin lyckades ducka undan fr?n n?gra till. Nina stod m?ll?s. Flera h?rda sm?llar h?rdes mot badrumsd?rren, men kistan r?rde sig inte. Det verkade som att hon k?mpade med sj?lv om vad hon m?ste g?ra. Ta hand om Fredrik, ringa fler f?r?ldrar eller hoppa in och ta hand om barnen som sitter p? golvet och gr?ter. Barnen i sovsalen hade vaknat upp och fler ?n tv? av dem h?rdes gr?ta genom tumultet. Nina valde att g? till dem.

  “Sa f?r?ldrarna n?r de skulle dyka upp?”

  “S? snart som m?jligt.”

  Nina nickade och s?g kort p? d?rren till toaletten. Skriken och bankandena innanf?r d?rren fick henne att n?stan b?rja gr?ta. Efter n?gra ?gonblicks tvekan v?nde hon tv?rt blicken d?rifr?n och stegade iv?g mot d?rren till sovsalen. Hon ?ppnade den och f?rsvann in. Otilia visste varf?r hon fr?gat, det var mer en fr?ga om s?kerhet f?r de andra barnen ?n att l?sa situationen de befann sig i.

  Ytterd?rren ?ppnades och b?de mamman och pappan till flickan som k?mpade f?r att ta sig ur Karins grepp klev in i kapprummet, pratandes med Monica. De pratade med h?ga, g?lla r?ster och f?rh?rde henne, men liksom Nina stelnade alla tre till inf?r vad de s?g. Flickan i Karins armar f?ktade vilt och den h?r g?ngen var Karin inte tillr?ckligt snabb. Tre nya s?r blev resultatet. Pappan h?mtade sig snabbast och sprang fram till Karin. Han lyckades f?nga dotterns armar och tog h?rt kramande flickan ur Karins grepp. Han s?g sig om i salen, d?r barnen gr?t och Otilia och Marie h?ll fast de tv? andra flickorna. Sedan v?nde han sig mot toaletten d?r Fredrik fortfarande bankade p? d?rren.

  “Vad h?nder h?r egentligen?” Hans r?st hade auktoritet, men r?dslan sken igenom. Mamman till flickan kom fram till honom och sade att de borde s?tta den k?mpande flickan i bilen. Han s?g fr?n mamman till Karin. Karin nickade stelt medan hon torkade s?ren i ansiktet med en v?tservett. Sedan tog hon ?ver flickan som Marie h?ll fast. Otilia k?nde sig stolt ?ver att ha en v?n som henne. F?rmodligen f?rstod hon att hon bara skulle skr?mma barnen mer om hon f?rs?kte tr?sta dem med blod rinnande ner f?r hennes ansikte.

  Monica gick fram till Sebastian som fortfarande hade rosaf?rgade fingrar synliga ?ver halsen. Efter att ha sett till att han inte hade tagit n?gon st?rre skada skyndade hon sig ?ver dit flickan som strypts med hopprep och tre?ringen l?g. Hon bleknade lite n?r hon s?g dem och skyndade ut i k?ket f?r att ringa till ambulans. Hj?rtat stannade i halsgropen p? Otilia. Hade hon valt r?tt som ringde de andras f?r?ldrar f?rst? Hon skakade p? huvudet f?r att ?vertyga sig sj?lv. Nej, hon kunde inte ha gjort n?got annat. Hon hade valt r?tt. Hon hoppades bara att det inte skulle betyda best?ende skador f?r de stackars barnen. Monica avbr?t Otilias tankar n?r hon kom ut fr?n k?ket.

  “De ska skicka en ambulans s? fort det g?r. Men tydligen har de s? mycket att g?ra att det kan dr?ja ett tag.” Hon gick fram till de anfallna barnen. De s?g inte ut att vara s? farligt skadade ?nd?. Otilia suckade l?ttat.

  Strax d?rp? kom pappan in igen. Mamman hade stannat i bilen med den arga flickan. Otilia r?ckte ?ver Leja till Monica och gick med pappan in i k?ket. Innan hon sade n?got ringde hon Lejas mamma igen och sade att hon borde komma hit direkt. F?r en g?ngs skull fick hon inte en urs?kt till svar. Pappan trummade med fingrarna mot bordet. R?dslan hade ?verg?tt i ilska.

  “Vad tror ni att ni h?ller p? med? Vad ?r det som har h?nt egentligen? Svara!”

  “Det ?r nog b?st att du s?tter dig ner.”

  Motvilligt gjorde han det. Otilia gav honom ett glas saft och satte sig ner p? andra sidan.

  “Det ?r n?got mycket konstigt som har skett idag.”

  “Det menar du inte?” Pappan f?rs?kte h?lla ilskan inne, men giftigheten i hans ord m?rktes tydligt. Det gjorde ?ven r?dslan som b?rjade krypa in i den igen.

  “F?r ungef?r en halvtimme sedan f?rsvann fyra barn, bland annat din dotter-”

  “F?rsvann? Vadd? f?rsvann?”

  Otilia andades djupt f?r att bevara lugnet.

  “Pl?tsligt var de bara borta. I fem sekunder. Sedan var de tillbaka. Men-”

  “Om?jligt! Fullst?ndigt vansinnigt! Vad tror du att jag ?r egentligen, jag ?r inte d-”

  “MEN de kom inte tillbaka riktigt som sig sj?lva. De b?rjade sl?ss med de andra barnen och skada dem. Du har s?kert sett nyheterna d?r folk skriver om n?r andra har f?rsvunnit. Det ?r inget sk?mt.”

  Otilia f?rstod inte hur hon lyckades. Det l?t s? fruktansv?rt otroligt att ingen som inte sett det skulle kunna tro p? vad hon sade. ?nd? kunde hon h?lla sig sansad och f?rs?ka f?rklara det enda hon visste.

  “Ni m?ste ?ka hem med henne. Ta hand om henne tills hon blir b?ttre.”

  “Min dotter-”

  “Din dotter ?r en v?ldigt sn?ll flicka i vanliga fall. Hon trampar inte p? en daggmask om hon kan undvika det. S? jag vet att det ?r sv?rt att f? grepp om. Men du s?g vad hon gjorde mot Karin.”

  Otilia visste att orden m?ste sk?ra honom djupt. Hon hade r?tt. Luften tycktes g? ur honom och det s?g ut som att han ?ldrades tio ?r p? tre sekunder. Den auktorit?ra mannen b?rjade gr?ta. Otilia undrade hur m?nga s?dana h?r samtal hon beh?vde ta. Egentligen var det Monica eller Karin som borde h?lla samtalen, men Karin skulle bara skr?mma dem mer med hennes s?r och Monica hade inte varit d?r. Hon lade en hand p? den sk?rrade mannens axel.

  “Var f?rsiktiga runt henne. Jag tycker inte om att s?ga det h?r, men hon ?r farlig. H?ll koll s? att hon inte skadar er eller sig sj?lv. Det kommer nog att g? ?ver snart. Men du m?ste g? och hj?lpa din sambo. Jag vet inte vad som h?nder, men ta hand om er.”

  Han nickade och torkade t?rarna med en n?sduk som Otilia r?ckte honom. Sedan gick han sakta ut ur rummet. Det s?g ut som att han funderade p? n?got s?tt att f?rklara att allt, men han v?nde sig inte om igen. Otilia ville be honom om hj?lp med de andra barnen, men hans dotter beh?vde honom mer. P? n?got s?tt skulle de klara det h?r. Otilia tog ?ver den fortfarande sprattlande Leja fr?n Monicas armar.

  Snart kom den andra flickans mamma och Karin tog ?ver Leja. Samtalet liknade det som Otilia haft med pappan, men nu var Monica med och lyssnade. Hon s?g misstroget p? henne bakom ryggen p? flickans mamma och Otilia skickade en sur min tillbaka n?r mamman inte tittade p? henne l?ngre. Medan mammans t?rar droppade ner p? bordet gjorde Monica klart f?r Otilia att de skulle ta ett ordentligt samtal om det. Otilia var glad att Monica hade vettet att h?lla tyst och bara gestikulera medan mamman var d?r. S? snart mamman hade l?mnat dem fr?gade Monica Otilia vad f?r konstig historia de valde att ber?tta f?r de f?rkrossade f?r?ldrarna. Det enda Otilia svarade var att Monica borde prata med Marie. Monica f?rs?kte f?rh?ra henne om allt igen, men d? Otilia bara repeterade vad hon sagt till mamman gav hon efter och h?mtade vikarien. De f?ljdes ?t in i k?ket. N?r de kom ut igen var hennes chef likblek i ansiktet.

  “Sant. Det ?r allts?…” Hon fick syn p? Karin och rusade in i k?ket igen. Otilia kunde h?ra hur hon rev i kontaktboken och ringa allas f?r?ldrar.

  Inom en halvtimme hade ocks? Leja h?mtats. Hennes mamma pratade med Otilia eftersom Monica k?nde att hon inte kunde prata om h?ndelserna alls. P? n?got s?tt verkade den ensamst?ende unga modern vara den som accepterade h?ndelsef?rloppet b?st. Ambulansen kom och h?mtade tre?ringen, den strypta flickan och Sebastian, och Karin f?ljde med f?r att f? ansiktet ompl?strat. Otilia kunde inte vara gladare ?ver att slippa ta samtalen som sjukhusbes?ket skulle leda till. Dagiset skulle forts?tta h?lla ?ppet under dagen f?r de barn vars f?r?ldrar inte hade m?jlighet att h?mta dem ?n och Nina tog med Fredrik till sjukhuset n?r han slutade banka p? d?rren. De hade dragit bort tr?kistan fr?n toaletten och d?r hade han suttit, stirrande rakt fram. Hans sm? n?var hade l?mnat ilskna r?da avtryck p? d?rren. Han s?g ut att ha fallit ihop av ren utmattning och gjorde bara svagt motst?nd n?r Nina tog honom i handen, noga att inte r?ra den avskavda huden. Otilia fr?gade om hon skulle skjutsa dem till sjukhuset, men Nina tackade nej. Otilia var innerst inne glad ?ver det, men kunde inte l?ta bli att sk?mmas f?r att hon tyckte det. Nina sade att de sj?lva skulle ta bilen dit och hoppas p? att f? en parkering. Med tanke p? hur l?ng tid ambulansen hade tagit f?r att komma till f?rskolan m?ste det vara fullt upp p? sjukhuset och det skulle ta tid innan de kunde ta emot Fredrik. Otilia kramade Nina h?rt och sade ?t henne att vara f?rsiktig innan de ?kte iv?g i Ninas gula hundkoja. Otilia t?nkte alltid p? Mr. Bean n?r hon s?g den och brukade bli glad. Det blev hon inte den h?r g?ngen. Hon var glad ?ver att f? ?ka hem. Egentligen k?nde hon att hon borde stanna p? dagiset och hj?lpa till ifall det h?nde fler krissituationer, men alla fyra p? eftermiddagspasset hade dykt upp och det var bara n?gra f? barn som inte h?mtats ?n. Otilia satte sig ner i bilen men v?ntade med att vrida om nyckeln. Hon lutade huvudet mot ratten. Hur var det m?jligt? Nu hade hon ju f?tt bevisat att det hon sett var sant. Men hur?